Hemlängtan.

Jag tror att har man inte bott borta så vet man inte vad riktig hemlängtan är. Visst man kan ha hemlängtan då man är på semestern eller då man är på väg hem, dyblöt efter en regnskur. Eller då man bara har en skit dag på jobbet och bara vill hem och lägga sig raklång på soffan.
Men det är inte den hemlängtan jag pratar om, utan det är den då man bara vill ta med sig mannen och huset och flytta hem. Det är den hemlängtan som jag pratar om. Den som man inte kan göra nåt åt. Den som bara dyker upp så där. Den som kan vara en timma, en dag, en vecka, men oftast inte längre. Den värsta sortens hemlängtan.
Den dyker oftast upp då man är ensam och har tråkigt och börjar tänka på allt roligt man hade kunnat göra istället. Ta en fika med Maria och barnen, hälsat på hos Erika och Anders och fått sågspån under fötterna, varit ute med ungarna i bob-backen eller bara ringt till mamma och bett henne bjuda på eftermiddags fika.

Jag tror inte att jag är skapt för det här. Att va hemma alltså. Det klart att jag vet att det kommer bli bättre sen då bebis har tittat ut och jag faktiskt kan göra saker. För som det är just nu, så kan jag inte ens knyta på mig vinterskorna själv. Och att inte kunna skruva ihop spjälsängen är ett stort nederlag. Bara att måla byrån har ju varit världens största projekt.
Att måla en jävla byrå!
Jag ser tom framemot att börja träna. JAG!? TRÄNA!? Det kommer att bli power walks med barnvagnen och yoga framför tv:n.
Sen då man är hemma så ser man allt som skulle behöva göras. Och framför allt, allt som man skulle vilja fixa till. Måla och tapetsera.
Och badrummet. Det är ju riktigt jävla äckligt! Har inte tänkt så mycket på det förut, men nu då man är hemma hela dagarna så inser man hur snuskigt det är. Och tänk om den där byggkillen kunde få sin tumme ur arslet snart och ge oss en offert så att vi vet om vi kan renovera badrummet i maj eller inte.

Och inte hade jag trott att jag faktiskt skulle sakna jobbet. Jag som har varit kräk less på detta företag så länge nu, men nu saknar jag det. Håller nog på att bli knäpp! ;)

Jag vet att jag är i nått slags "i slutet av graviditet och vill bara att ungen ska komma ut-fack" och att det är förmodligen därför jag är så jävla kräk less på allt! Men det är fasiken inte roligt! Och jag har hemlängtan, på riktigt. Som kan ha gått över till imorgon. Eller om en vecka.

Idag har jag gått en kamp mot dammråttorna på nedervåningen. Jag vann. Som alltid.
Imorgon är det dax för deras släktingar på övervåningen. Och jag räknar med att vinna.

Kramelikram