Killarna mot mamman.

Jag tycker att vi har en relativt stor säng. Två vuxna ryms och det funkar även med barn i den.
Innan Elis föddes hade vi ingen sån där "topp-madrass", och det innebar att vi liksom hade ett dike mellan oss. Och gränsen mellan din och min sida var maximal.
Så föddes Elis och vi köpte en sån där "topp-madrass" (jag vet inte vad det heter).

Och helt plötsligt så har Jimmy fått en mycket större säng och jag en betydligt mindre.

Jamen tänker ni. Han vill väl bara mysa och vill ligga näääära.
Ursäkta!?
Men att ha nån brevid sig som snarkar, smaskar (måste kolla efter tårtrester under sängen, för va faen är så jädra gott??)och som inatt kunde gett mig en rejäl näsplockning. Är inte det minsta mysigt.
Inte nånstans.
Nä, jag ligger där på min lilla,lilla plats och försöker putta bort stora stygga vargen.

Och när jag sen vänder mig mot Elis i spjälsängen, så ligger han med rumpan mot mitt ansikte (han snurrar runt i sängen som en propeller under natten) och trots att det är en bit mellan hans säng och min, så kan jag inget annat säga än att även små killar kan va ruttna i magen...
Tack för den.

Så visst känns det som om att dom pratat ihop sig på nåt sätt.
Killarna mot mamman.

Men mamman är stark. Nästan som hulken. Dock inte lika grön.
Jag ska börja med att vinna tillbaka plats i sängen.

Låt kampen börja!

Kramelikram