Om sanningen ska fram...

Innan man får barn så lär man sig om amning och förlossning. Man läser böcker om bäbisar. Man tvättar bebisens kläder och förbereder sig till max.
Och man bara väntar på att det lilla livet ska komma.

Så är dagen kommen då ens nya liv börjar.

Och helt plötsligt så inser man att allt nytt man är med om har man inte fått lära sig på nån föräldragrupp, har man inte kunnat läsa sig till och har man inte kunnat förbereda sig på.
Först efter förlossningen så är man Drottning av Världen.
Man klarar ALLT och lite till.

Sen då man kommer hem, med sin underbare lille son, och det går nån vecka eller så, så inser man att självförtroendet försvann i samband med att detta lilla knyte kom till världen.
För helt plötsligt kan man ingenting.
Ska JAG ta hand om denna lilla krabat!? Men det kan jag ju inte.
Varför gråter han? Vad gör jag för feeeel??
Man tycker också att alla tittar på en precis som om att man sköter sitt barn fel.
Alla tips och råd man får gör en smått galen. Jag kan alltså inte ta hand om mitt barn....
Vissa dagar önskar man att det finns en returmarknad för bebisar, för jag klarar inte det här.
Ska det verkligen va så här resten av livet?
Fy fan!

Men så plötsligt händer det. Allt vänder. Och allt är så underbart.
Det tar ca tre månader.
Tre månader innan man faktiskt tycker att det här med motherhood är kul.
Att man faktiskt kan ta hand om ett barn. Sitt barn.
Det tar tre månader att lära känna det lilla livet. Inte fullt ut, för vi lär oss av varann varje dag. Men att veta varför han gråter.
Det tar tre månader.

Jag visste inte att det skulle va så där i början. Det pratades inte om det på föräldragruppen. Jag har inte läst om det nånstans. Och jag hade inte hört det av nån jag känner, att just dom första månaderna är.....annorlunda.....hemska.....underbara....fruktansvärda....ljuvliga.
Men nu vet jag. Och jag vet också att vänner har känt likadant. Inte alla, men många.
Och det är ju skönt att veta att man är fullt normal! =)

Det tar som sagt ca tre månader. Självförtroendet är tillbaka. Jag behöver inte stå till svars för mina handlingar och jag vet att Elis inte kommer att bli en massmördare bara för att vi inte varit på Öppna förskolan än.

Jag sållar och lyssnar oftast bara med ena örat på tips och råd. Vissa saker har jag tagit till mig utan att det egentligen då inte var tänkt som ett råd. För nu vet jag att då Elis är super duper mega ledsen och blir varm som en kamin, klär jag av honom naken och lägger honom på den svala skinnsoffan. Då blir han lugn. Och allt blir bra igen. Så gjorde Anna med Alice, för en si så där åtta år sen. Ingen skinnsoffa fanns till hands då, men en sval gräsmatta.
Förmodligen var det då inte tänkt som ett tips, men jag sparade i motherhood-mappen och plockar fram det vid behov.

Att va mamma är riktigt kul. Det tog bara ett tag att förstå det. Och kanske hade man behövt få höra att den första tiden inte bara är "snutti dutt dutt" utan också en riktig jävla käft smäll.
Men nu vet jag att man överlever den första tiden och att;

"Jag är den bästa mamman till mitt barn

och jag gör så gott jag kan!"

Kramelikram