Smekmånaden är över.

Elis tycker att han ska få klättra upp och sitta på borden.
Det tycker inte jag.
Han tycker att då han sitter på köksbordet ska han få kasta ner ljuslyktorna i golvet.
Det tycker inte jag.
Han tycker att han ska få ta en hårborste och kasta så hårt han kan på spegeln.
Det tycker inte jag.
Han tycker att han ska få klättra upp till datorn och pilla loss tangenterna.
Det tycker inte jag.
Han tycker att han ska få slåss och dra i håret .
Det tycker inte jag.

Han testar mig.
Jag biter ihop.
Försöker förklara rätt och fel. Inte höja rösten utan bara låta sträng.
Skriker jag, skriker han.

Han tar åter igen borsten, går till spegeln säger 'ajaj' och kastar.
Jag blir rädd och arg. Rädd för att spegeln ska gå sönder och arg för att han inte lyssnar.
Han blir arg och ledsen, han vet så väl att han gör fel.
Jag låter honom sitta själv i hallen. Efter en stund kommer han med ett tåg och vi sätter oss och kör på tågbanan i vardagsrummet.
Han kryper upp i mitt knä, klappar mig på kinden och ger mig en puss.
Tror att han säger förlåt.

Jag googlar och läser böcker om trots och om barns olika faser i livet.
Antar att den 17 månaders långa smekmånaden är över.
Elis går in i nästa fas i livet

Och jag känner mig redo.

Kramelikram


- Posted using BlogPress from my iPhone