(Eller om vi ska va petnoga, nr4)
Jag mår bättre än med Elis. Med honom kräktes jag i nio månader.
Denna gång hoppar jag över kräkningarna, men har konstant en diffus illamående känsla. Käkar ett halvt åksjuke piller om dan för att dämpa det lite. Illamåendet alltså.
Veckorna går fort på ett långsamt sätt.
Tyvärr så hade jag ett mindre trevligt besök hos barnmorskan, så en ständigt molande oro finns i bakhuvudet. Hela tiden.
Anledningen till oron är mitt satansjävlaskit BMI. Och som ni vet fullkomligt hatar jag allt vad BMI handlar om.
Men nu är det som det är och mitt BMI är FETTMA!
(att jag faktiskt gått ner 10kg spelar ingen jävla roll).
Så är man fet och gravid,som jag då är, så;
1) Riskerar barnet att dö i magen
2) Man kan drabbas av diabetes, struma och fan och hans moster.
3) Jag får bara gå upp 6kg under hela graviditeten.
Sen var det en massa jävla punkter till, men det var liksom dom tre som fastnade.
Framförallt nr 1.
"Barnet riskerar att dö i magen"
Har lite svårt att släppa just den.
Ironiskt nog tyckte BM att det var bra att jag hade inställningen att allt kommer att gå bra.
Ja, det va alltså innan BMI uträkningen.
Så nu bara väntar jag på att det ska bli v20 (då man är fet får man inte göra tidigare, pga av att det är svårt att se barnet på feta personer) och att ett ultraljud ska göras. Och att vi får se att barnet lever och mår bra.
Har inte bestämt än om jag ska byta BM. Har tänkt gå dit nästa gång och berätta hur jag blev påverkad när jag var där sist.
Så då vet ni.
En stor varm FET kram.
- Posted using BlogPress from my iPhone